Ida Norling

Motivationen är verkligen på minus, inget är lockande och inget känns kul.
Har dock lyckats med den stora bedriften att åka ända till Vemdalen idag för ett kärt besök hos mina älskade flickor. Lite prat och skratt och jag mådde faktiskt för stunden bättre - tack för det älskade ni <3

Tillbaka i Svenstavik väntade i vanlig ordning en ostädad och tom lägenhet.
Visserligen var katterna här men såfort jag kommer in vill de gå ut . . . tack för den.

Det jag verkligen skulle behöva nu är ett stycke Pelle som håller om mig och ett glas rött.
Inget av det går tydligen att fixa, damn.
Saknad måste väl vara den jobbigaste känslan som finns, agree?
Visst, jag och Pelle ses annars väldigt ofta och skulle nog inte dö av lite tid ifrån varandra, det är till och med jag medveten om men trots det - i hate it!
Framförallt nu.
Kanske sen men inte nu.

Nåja, jag ska verkligen bita ihop, bita ihop och göra det bästa av denna förbannade situation.
Sen då han kommer hem igen ska jag stå där på flygplatsen och vänta, sedan springa in i hans famn, dra in hans härliga lukt och bara njuuuuta :)

Tills vidare får syster hålla mig sällskap då jag tänkt våldgästa henne i morgon om hon är hemma vill säga.
DOCK, innan jag överhuvudtaget ens tänker överväga att sätta mig i någon bil ska jag ha något nytt och fräscht att lyssna på i stereon, så de så!
Kents samlingsbox exempelvis, den blir nog perfect!


Förbannade BitComet till å va långsamt.
Väntar i härdigt på att ett Desperates avsnitt ska bli klart . . . jag som hatar att vänta . . . förbannat!