Ida Norling

Den här dagen har kanske varit den jävligaste jag varit med om, i alla fall den jävligaste på väldigt väldigt länge! Till att börja med har vi dagtids arbetet. Visst, från början kändes det skönt, att få lite mer rutin på tillvaron, framförallt om vi hade kunnat förhandla till oss tiden o6-15 (ev. 14.3o) istället för o7-16. Det gick inte. Vi kan eventuellt börja förhandla nån gång nästa vecka men det kommer ju aldrig hinna bli klart innan april . . . Så då blir det helt enkelt så att acceptera den där jäkla 7-4 tiden (!!) Och bara det känns förjävligt, jag menar, hela jävla dan går ju bort. Just nu känns verkligen allt hopplöst och jag vet fan inte hur jag ska ta mig ur den här svackan. Jag har svackor lite nu och lite då men den här känns djupare än någon annan jag nånsin varit nere i.

Skiter det sig med Norge i morgon då vette fan vad jag ska ta mig till.
Ett jobb måste jag ju ha, så är det bara . . . men vart och med vad!?


Ska det vara helt jävla omöjligt att få må bra, ska man aldrig riktigt kunna slappna av och bara njuta av tillvaron, ska det alltid finnas något som tynger ner en tankar till botten??? Om det ändå fanns någon som kunde svara . . .



Just nu önskar jag bara att Pelle var hemma, strök mig över håret och sa att allt kommer att lösa sig. Nu jobbar han så det går inte - trist för mig. Dock tror jag nog att jag ska göra dagens goda gärning genom att knata upp med en matlåda till honom, det är han alla gånger värd.