Ida Norling

Nyss hemkommen efter en dag i Rätan.
Åkte dit så vi var där vid tolv, var hemma en stund innan det var dags att åka till kyrkan. Väl där sammanstrålade vi med resten av familjen och gick in. Bestämde placering i bänkarna etc.

Satte oss ner, folket droppade in och snart var kyrkan, inte helt men nästan, fullsatt. Fin begravning, farmor hade gillat den om hon varit med (om man nu kan gilla en begravning?). Fina psalmer och bra präst. Helt otroligt vad många bekanta, vänner och släktingar min farmor hade. Om det inte syndes i kyrkan så hördes det alla gånger då det böev uppläst vilka som skänkt pengar till olika fonder etc. Ojoj, trodde aldrig att det skulle ta slut.


Rätt konstigt det där egentligen med begravningar. I kyrkan är det tungt, för alla. Man gråter om vart annat och allt känns bara hemskt. Sen tio minuter senare är man i församlingshemmet och då är stämningen "normal", visst lite mer nedstämd än vanligt men ändå rätt, ja, normal. I och för sig vore det ju faktiskt ännu jobbigare om gråten och tårarna följde med till minnesstunden också . . . Nåväl, efter en massa gott fika och småprat med diverse personer var det slutligen bara vi "närmsta" kvar och då dags att gå ut och titta på gravplatsen. Riktigt fint med alla blommor, sen lyktan som vi ställde dit gjorde verkligen sitt den med. Farmor hade tyckt om det.

En sak till jag har funderat över är när folk säger "sov gott" till den som avlidit. Många av de som gick fram till kistan idag sa just de två orden. Varför säger man det när man talar om ett liv efter döden? Farmor sover då rakt inte, det vet jag! Hon har inte stånnan :) Jag började faktiskt tänka på henne när vi satt där i kyrkan och jag undrade vad hon gjorde just då. Den första och enda tanken/bilden jag fick upp i huvudet var att hon att på läktaren, med benen dinglande över kanten och ett snällt och lugnt leende på läpparna - hon har inte ont nu och kan därför göra sådant. Jag hoppas inte bara att det var en tanke från min sida, hoppas hon verkligen gjorde det, men det tror jag. Hon var där med oss, i know that!

Ja det är inte annat än att det kommer att kännas väldigt tomt här utan henne. Dock har jag ännu inte fattat att hon faktiskt är borta . . . kan nog dröja ett bra tag innan man riktigt inser fakta.
Men farmor, du ska veta att du alltid kommer att ha en väldigt stor plats i mitt hjärta och jag älskar dig!
Jag vet att vi en vacker dag kommer att ses igen och då ska du alla gånger få bjuda på dina underbara tjomsar :)
Hej så länge.