Ida Norling

Sitter hemma i sängen nu i väntan på att Ulla ska ringa och säga att de är i Svensta. Ska då tillsammans med henne, Anette och Kristina åka till stan för att hälsa på farmor . . . Pappa ringde för ett tag sedan, då jag fortfarande var kvar på jobbet, och frågade om jag också ville komma in. Tjaaa, det vill jag väl, vadå, har ni hört något nytt? Hans röst brast och han började gråta när han sa att de inte visste hur länge hon skulle orka. Jag skyndade mig in på kontoret och kunde inte hålla tillbaka tårarna då jag sa till Magnus och Stefan att jag var tvungen att vara ledig resten av dagen och förklarade sedan lite kortfattat vad som hänt. De sa att det självklart var okej för mig att gå. Gick ut till bilen och ringde mamma, hon sa att det var bra att jag åkte in, visst det kanske är jobbigt men du skulle nog ångra ifall du inte gjorde det. Så sant, jag skulle ångra mig för resten av livet om jag inte skulle få se henne igen. När jag kom innanför dörren här hemma fick jag en mycket välbehövlig kram av Pelle. Tänk, man behöver faktiskt inget mer än det när man är ledsen, inga frågor eller liknande . . . en kram räcker så långt.

MIN FARMOR!
Varför? Hon får inte försvinna, hon behövs ju här hos oss. Hela släktet Norling behöver henne. Jag ska be till Gud för att hon ska bli frisk och kry igen!