. . . . .
Tänk att man kan känna sig så fruktansvärt liten och samtidigt så stor . . .
Jag är tjugo år, har bott "själv" sedan jag var sexton, har ett jobb, körkort, egen lägenhet . . . ja ni vet, hela kittet liksom, jag borde alltså kunna kalla mig själv vuxen?
Men jag känner mig inte vuxen, inte för fem öre, jag orkar inte vara vuxen, orkar inte ta itu med vardagliga problem som en vuxen skall göra.
Det känns som att mit liv är ett glashus, ett glashus av finaste glas som bara genom en vindpust kan rasa samman. Samtidigt som jag är glashuset är jag en sten, en sten som kan rasera allt på bara en tiondels sekund. Just nu är glashuset borta, det ligger jämnat med marken och det finns inte en chans i världen att någon skulle kunna bygga upp det eftersom det är en miljard olika delar till det.
Mitt glashus som varit mitt skydd för omvärlden, för saker som gör ont, inget bra skydd men ändå ett skydd.
Nu står jag här, naken, och vet inte hur jag ska göra för att kunna bygga upp den skyddsbarriär jag behöver.
Jag har inte längre någon ork till något, jag vill bara ligga inne, inte prata med någon, inte se någon.
Finns inget jag önskar mer just nu än att den gamla tjej jag en gång var ska komma tillbaka, hon som struntade i allt - men hon kommer aldrig tillbaka, jag vet bättre nu, så jävla mycket bättre.
Grattis Ida, you made yourself cry again!
Jag är tjugo år, har bott "själv" sedan jag var sexton, har ett jobb, körkort, egen lägenhet . . . ja ni vet, hela kittet liksom, jag borde alltså kunna kalla mig själv vuxen?
Men jag känner mig inte vuxen, inte för fem öre, jag orkar inte vara vuxen, orkar inte ta itu med vardagliga problem som en vuxen skall göra.
Det känns som att mit liv är ett glashus, ett glashus av finaste glas som bara genom en vindpust kan rasa samman. Samtidigt som jag är glashuset är jag en sten, en sten som kan rasera allt på bara en tiondels sekund. Just nu är glashuset borta, det ligger jämnat med marken och det finns inte en chans i världen att någon skulle kunna bygga upp det eftersom det är en miljard olika delar till det.
Mitt glashus som varit mitt skydd för omvärlden, för saker som gör ont, inget bra skydd men ändå ett skydd.
Nu står jag här, naken, och vet inte hur jag ska göra för att kunna bygga upp den skyddsbarriär jag behöver.
Jag har inte längre någon ork till något, jag vill bara ligga inne, inte prata med någon, inte se någon.
Finns inget jag önskar mer just nu än att den gamla tjej jag en gång var ska komma tillbaka, hon som struntade i allt - men hon kommer aldrig tillbaka, jag vet bättre nu, så jävla mycket bättre.
Grattis Ida, you made yourself cry again!
Kommentarer
Trackback