Ida Norling

Vet inte vad det är som händer med mig men helt plötsligt har jag tappat lusten till allt, jobb, hem, "Svenstavik" . . . Jag måste få komma bort ett tag, få lite "andrum" från allt, från vardagen. En resa, jag måste boka en resa, två veckor borde hjälpa mig att hitta "lusten" igen, måste hjälpa mig hitta lusten! Dessa två veckor skulle i alla fall underlätta vardagen lite. Jag vill flytta härifrån, fast jag vill inte bo någonstans . . . jag vill bara "driva omkring" utan plan för dagen, bara finnas på något ställe långt härifrån! Det vore verkligen en dröm att kunna åka iväg någonstans och vara borta tre månader (minst), samla på sig en massa minnen och livserfarenhet för att sedan återvända och vara vuxen ett tag. Sen iväg igen . . . ja ni förstår poängen. Jag måste, fixar inte det här längre, Acb står mig upp i halsen och jag tycker inte längre att det är roligt att gå på jobbet, det är endast ett ont måste. Jag har sagt en massa saker som jag vill/ska göra utan att det blivit något av det men den här gången är det allvar! Har aldrig i hela mitt liv innan upplevt denna "meningslöshet" för det är precis vad allt känns, meningslöst. (Ja, inte allt, familjen, Pelle och vännerna ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och lyser upp min tillvaro . . . men förutom det . . .) Jag mår inge bra av att känna så här och vet att jag är den enda som kan göra något åt det, jag och ingen annan.

Jag och Pelle har pratat om att åka utomlands och det måste bli av, jag måste få komma bort och att få åka med honom skulle vara det bästa som skulle kunna hända! Att få åka med någon som verkligen förstår hur jag känner mig och som känner mig utan och innan, skulle omöjligt kunna bli bättre! Nu måste vi bara ta oss i kragen och kika efter resor, vart ska vi åka och när?

Pelle, har aldrig i hela mitt liv träffat en person som verkligen ser mig och som verkligen förstår mig. Den människan har verkligen hjälpt mig på många sätt som ingen annan någonsin gjort och jag avgudar honom för det! Det är underbart skönt att höra från honom "hur jag är" för då ver jag att han verkligen "ser" mig och att han verkligen försöker förstå sig på mig. En underbar känsla. På många sätt är vi väldigt olika han och jag men det kanske är just det som gör att det känns så bra att vara med honom, att vi liksom kompletterar varandra (okej, världens äldsta klyscha men sant!) Jag mår bra av att vara med honom och vet att det är honom jag vill vara med! Pelle, jag hjärtar dig - igår, idag, i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år . . . j ä m t !